I går fick jag banne mig skylla mig själv. Jag hade inte ridit på 5 dagar och en monster väntade på mig i hagen. Jag ledde in honom i stallet och när vi kom in i boxen och skulle vända så visade han vad han var kapabel till. Kastade med hippifrillan så han nästan lyfte med frambenen och jag därefter. Då förstod jag vad som väntade. Eftersom att det är så SJUKT mycket snö kan vi inte ens rida i skogen längre. Det positiva med all snö är att vi kan rida nästan var som helst förutom i skogen. Det är bra underlag över allt, det är lite tunt på vissa ställen, men man får känna efter lite.

Beslöt mig för att rida över Västra berget och det tog väl oss en timme. När vi red i från gården så kastade han så hysteriskt med huvudet att jag trodde jag skulle trilla av och han gå i kull, men allt gick bra. Han lugnade sig bara vi kommit en bit och jag måste säga att jag är impad av lillkillen. Han gick superfint fastän han stått så länge. Och när han stått någon dag så kan han bli "rädd" för lite allt möjligt bara för att han ska få springa någon extra meter. Vi mötte på en snöslunga i full action, men vi tog oss förbi den också efter lite trampande med bakdelen.

Vi skrittade mest eftersom han stått så många dagar, men när vi kom till Västerbacken så släppte jag honom och har någon sett oss har vi nog bara sett ut som ett streck i 280. Red runt och ner på stan. Vi mötte plogbilar, bilar, människor och pulkor och inget skrämde honom. Känns så skönt att han är så, men jag känner att om jag inte skulle ha koll på honom skulle han nog kunna hitta på något bara för att liksom. Hem kom vi och jag kände mig så nöjd med min lilla skrutt och hur underbart det var att rida igen när man inte ridit på så många dagar. Och som jag älskar den hästen och jag skulle inte byta honom för allt i världen <3