I dag passade jag och mina kära vänner på att tolka lite med Nisse innan två av dom åker tillbaka till Norge. Nisse hade stått i två dagar och var mycket pigg. Lite för lycklig för sitt eget bästa när han väl förstod att vi skulle tolka. Trampade framåt och bakåt hela tiden. Han vill så gärna och blir lite ivrig. Emelie som varit med förr fick ta första turen i fall han skulle få för sig att toka sig lite. Skrittade (så gott det gick) och värmde och sen travade och galopperade vi lite. Släppte på honom i uppförsbackarna och jag skrattade så tårarna rann. Jag var säker på att om jag vände mig om skulle jag se Emelie i en snödriva, men hon satt kvar. Superduktiga Empan. Vi red ner till djurkyrkogården och tillbaka. Ett tag gick det så jävla fort så jag trodde att Empan skulle lyfta med pulkan. Ner till gården igen och där bytte Emelie och Anna plats. Det var första gången för Anna som hon tolkade så vi tog det lugnt. Hon var superduktig och vi provade att trava och även det gick super. Nisse hade lugnat ner sig och visade sig från sin bästa sida. Men när vi kom i en en S-kurva så fattade Nisse galopp, mycket lugnt och fint så vi höll samma tempo som i traven, men det blev för mycket för Anna. "NEJ NEJ NEJ!" hörde jag sen poff in i en snödriva. Ingen kom till skada! Åter igen skrattade jag så tårarna sprutade! :D Sen turades tjejerna om att åka efter Nisse.

När dom hade fått nog så skulle Anna och hennes kille åka hem till sig och jag och Emelie bestämde att vi skulle skritta ut med Nisse och Nimbus. Nisse var ko-lugn och som en helt annan häst. Men andra ord skulle han behöva tolka oftare. Vi skrittade runt Klossdammen och jag red på långa tyglar i stort sett hela vägen. Utanför Klossdammens dagis hände det något mystisk, ja jag fattar inte än vad som hände. Farfar ringde och jag plockade upp mobilen och svarade och vips så tror jag att jag petade i foten i snövallen (SJUKT MYCKET SNÖ) och så flyttar Nisse sig lite raskt åt andra hållen var på jag tappar balansen, fastnar med min vinterridstövel under kåpan och får inte något som helst stöd och faller av. Med farfar i örat och Nisse i andra hör jag farfar fråga "Vad gör du?". "Jag ramlade av" var svaret han fick. Nisse bara stod och tittade på mig och funderade nog lika mycket som jag över vad som hände. Men allt gick bra och jag hoppade upp igen och vi red hemåt. Mer var det inte med det.