Nisses och min historia är en saga om man frågar mig. Jag har alltid älskat djur, framför allt hästar. Jag var någonstans mellan 6-7 år när jag i juklapp fick ett presentkort av min kära farmor och farfar att jag skulle få börja på ridskola. Där red jag till jag var 13 år gammal då la jag ridningen på is ett tag men det fanns alltid i mig och efter ett par år kände jag att jag ville ta tag i det igen och jag började leta mig en medryttarhäst. 

Jag fick nys om att en svenskalärare till mig hade en fullblodsarab som hon och en till tjej hade tillsammans och behövde någon som kunde rida honom på vardagarna då dom endast hade tid att rida på helgerna. Jippen hette han och var en riktigt krutpaket! Och jag hade ingen rädsla eller hejd över huvudtaget vilket han tyckte var skitkul eftersom att vi kunde kuta ut i skogen och göra världens race! Jag red honom lite mer än ett halvt år då han blev sjuk och dom var tvungen att ta bort honom. R.I.P.



Jag var inte beredd att släppa hästarna utan började rida ett varmblod som stod i samma stall som Jippen, Nick hette han. Han var inget för mig insåg jag när vi bara blev osams och jag oftast åkte därifrån ledsen och besviken.



Jag började leta vidare och hittade en annons på blocket där en tjej sökte medryttare till sitt halvblod. Jag svarade på annonsen och fick tillbaka ett mail att jag skulle få komma och provrida honom och se vad jag tyckte. Jag skulle få rida en av den mest fantastiska hästar jag mött, Bobby Brown. Jag föll för Bobby från första början och han var som en enda stor nallebjörn. Ursnäll! Däremot var jag alldeles för dålig egentligen, men jag hade hjärtat på rätta stället och det var nog mycket därför jag fick rida honom. Jag kunde pyssla och dona med honom i flera timmar. I och med Bobby träffade jag en av mina numer närmsta vänner Jossi och hennes häst Rodos. Så många turer och bravader vi fyra varit med på tillammans. Det var tider det! Men en dag hände det som inte fick hända. Jag fick beskedet att Bobby skulle säljas och allt rasade mer eller mindre. Men än en gång dök tankarna upp om att jag inte var beredd att lägga hästarna och ridningen på hyllan så jag började leta vidare.

Tillbaka till datorn och på blocket låg annonsen om Nisse. Rebecca letade någon som kunde rida honom några dagar i veckan så hon inte hade tiden som han krävde. Det var dock några som hunnit höra av sig före mig, men efter lite mejlande med Rebecca kom vi fram till att vi kände varandra. Hon var ju moster till en fd. pojkvän till mig. I vilket fall som helst så var det ingen av de andra som klaffade med Nisse så 22/5-09 provred jag honom för första gången. Kändes lite ovant eftersom att han inte var så hög och rätt rund (som jag). Men jag fastnade för den lilla fartdåren! Jag red honom flera dagar i veckan och han fick en alldeles egen plats i mitt hjärta.



Rebecca sa ofta att hon egentligen ville ha någon annan häst, en som inte behövde ridas varje dag och helst inte en nordis utan en dressyrhäst. Och när hon väl hittade en annan häst ville hon att jag skulle ha Nisse, annars skulle hon ta bort honom för hon kände att hon inte kunde sälja honom sa hon. Han är ju trots allt en mycket speciell herre. Våren -10 hände det! Rebecca pratade mer och mer om att hitta en annan häst och vi satt och kikade på hästnet mest hela dagarna och plötsligt dök han upp! Nimbus, det 19-åriga halvblodet. Vi åkte ner och kollade på honom och Rebecca provred honom och hon fastnade för honom och det blev hennes nya dressyrämne, trots att han mestadels gått hoppning.



1/5-10 blev Nisse min. Jag FICK honom! Min alldeles egna häst som jag hade drömt om sen jag var lill-liten! Jag sa alltid till farmor när jag var liten att jag skulle ha en vit häst som hette Miramiss (Som i Mio, min Mio), men han kom i svart fodral och hette Nisse. Han är en travarnordsvensk som gått på travet tills han var 3 år gammal. Han stod hos en proffstränare, men det gick tydligen inte så bra. Rebecca berättade att dom ställt honom i en liten hage, dragit av honom skorna och ringt slaktbilen. Men som tur var fick Rebecca nys om det här och kunde köpa honom för slaktpengarna. Och vilken vinst hon gjorde. Och framförallt jag! Det finns bara en Idenors Nisse och det är inte många hästar som har en så stark personlighet som han. Rebecca brukar säga att om han varit människa hade han haft diagnos. Jag tror det är bland annat därför jag tycker om honom så mycket för han påminner om min bror!



Jag har alltid varit en hopptjej. Visst är det roligt med ett och annat dressyrpass också, men kicken jag får av att hoppa är oslagbart! När jag började som medryttare på Nisse så tränade ju Rebecca dressyr med honom för lite olika men hon tyckte väl att jag skulle prova träna lite hoppning och det var då vi blev introducerad för våran underbara och fantastiska hopptränare Lotta. Nisse hade inga större erfarenheter av hoppning och var rädd för hindren och hade ingen vidare bra teknik. Men efter många tuffa träningar och avramlingar så har vi klättrat och nu är vi med på små tävlingar och lite tuffare träningar med mycket mer erfarna hopphästar. Många kollar och tycker det är lite konstigt med ett kallblod som hoppar, men det ska jag säga går alldeles utmärkt! Även om jag ramlat av hur många gånger som helst och man aldrig riktigt vet om han ska hoppa eller nita/kasta sig, så finns det ingen som jag känner mig så säker med som med Nisse. Det är han och jag mot världen.



Idenors Nisse
e. Höiby Kongen
u. Trollblanka
f. 2000
Mitt livs kärlek, nu och föralltid! <3