Jag slår mig själv på handen och säger "Fyyyyyyyy!" Jag vet. Men helt ärligt så har det inte hänt mycket sen sist heller. Nisse har fått vila en hel del p.g.a. lite olika anledningar. Vi var i väg på en markarbetsträning för Guggi som heter duga. Nisse hade träningsvärk i två dagar stackarn.


Så här såg banan ut

1. Först skulle vi trava över några bommar som låg upphöjda med sockerbitar på varannan sida. Han skötte sig fint. I början snubblade han en del och jag ville gärna hålla honom lite kort eftersom att jag inte vill att han ska springa på men Guggi sa åt mig att jag måste våga lita på honom och snällt lägga fram handen så han kunde sträcka ut sig över bommarna. Och mycket riktigt så gick han mycket bättre.

2. Gick ut på att vi skulle hoppa på en båge. Dom två yttre hindren var sockerbitshinder och sen ett vanligt räcke i mitten. Hoppade i båda varv. Han var lite väl på och het i den här övningen. Han ville gärna ligga på och ösa och i och med det så "missade" han oftast det sista hindret då han sprang på sidan om. Jag orkade inte hålla honom riktigt. Men ju mer vi hoppade desto bättre blev han.

3. Var en linje med 3 hinder med en markbom framför varje hinder. Det blev som en studs-serie. Nu minns jag inte riktigt hur det gick men jag tror det blev ett stopp på andra hindret så jag ställde honom framför och tog om det igen och så stannade han på sista hindret och så tog vi om det igen och sen hoppade han det varje gång. Numer märker man på honom hur LYCKLIG han är när han får hoppa. Förr tyckte han mest det var pest och pina då han var osäker och rädd för att göra fel. Nu är det öronen framåt och ladda allt vad man kan. Störst bäst och vackrast, om man frågar honom själv.

4. Här skulle vi hoppa och räkna galoppsprången. Till en början skulle vi få det till sex jämna och det gick kalas. Sen skulle vi samla och rida på sju språng för att sedan öka och rida på sex språng igen. Sen höjde Guggi och vi skulle komma på 5 språng. Inga problem för DuracellNisse.

Var superdupernöjd med honom och jag till och med fällde en tår när vi gick ut till transporten. Till alla er som inte tror på oss, släng er i väggen. Jag var så stolt över honom. Mammas hjärta <3

Sen har vi även varit på löshoppning för Birgitta med elever. Vi började med att gå några varv och när han väl förstod vad det handlade om så taggade han till och öronen åkte fram. Birgitta sa att när en av eleverna sa till så kunde jag släppa honom. När jag släppte honom så klev det ut en tjej på varje sida om Nisse för att stoppa upp honom. När Birgitta gav klartecken flyttade den ena tjejen på sig medan den andra smackade på. Vad händer? Jo, Nisse skriker till och beger sig av i full fart framåt i ridhuset. Han nästan sprang på väggarna och när han kom till hindren fanns det ingen tvekan utan han hoppade som aldrig förr. Mamma blev så glad! Tjejerna stoppade upp honom igen så han fick stanna och fundera lite. Sen höjde dom och släppte honom lös igen. Det slutade med att han hoppade 110-120cm. Han rev det en gång sen fick han stanna och fundera lite och sen hoppade han samma hinder och klarade det utan problem. Det Birgitta kunde se var att när han hoppade dom högre hindren så vickade han lite på baken, vilket jag har känt när jag hoppat honom men trott det berott på att han kommit konstigt eller så men det är tygligen för att han drar ihop bakbenen istället för att sträcka ut dom och vrider lite på bakdelen för att inte riva hindret. Och då klickade det. Jag har inte känt det förr, utan det började efter olyckan med bommen som fastnade mellan bakbenen. Han är superrädd att slå i och gör allt han kan för att inte riva. Tipset jag fick var att jag skulle rida små, bredare hinder så han får chansen att sträcka ut sig. Något som var roligt att höra var att dom tyckte han hade mycket energi och var väldigt framåt. Birgitta tyckte det var så roligt att se hon med all enrgi och vilja att hela tiden göra mer och bättre.